Var på LM.C igår. Far skjutsade upp mig och jag var ganska nervös. Lyckades inte få med mig någon, den enda som ville var ju sjuk. Men det var nog lite tur att jag var där ensam, kände mig lugn ganska snabbt iallafall. Jag och pappa åt lite mat inne på det där närliggande lilla fiket innan jag gick till kön. Umgicks med Nisu och hennes vänner under väntan att på gå in. Jag hade en liten liten tanke på att försöka sälja Matildas biljett, men alla verkade ju redan ha en av någon anledning...

Jag hade faktiskt räknat med att det skulle vara större, men det antagligen eftersom det jag varit förut på är Kent, vilka jag antar brukar ha större publik än LM.C hade. Jag kom iallafall någorlunda långt fram bland alla flickor med roliga hårfärger. Trummis, keyboardist, bassist och bakgrundssångare kommer först ut på scenen. Sedan anländer Aiji och Maya. Jag borde ha skrikit, men just de tonerna har min hals på senare tiden förbjudit mig att få ut. Så jag stod där helt stum när alla andra skriker ut de ljusaste tonerna jag någonsin hört.

Introt Rainbow Magic Orchestra börjar, och när det är slut går Denki-man fram med en gong-gong och slår, vilket är början på deras nya låt CHEMICAL KINGTWOON. Trots den väldigt hoppvänliga låten hade de flesta svårt för att hoppa så tidigt. Men när den låten var över drog de igång Bell the CAT, och nu började det att märkas att jag verkligen var på konsert!

De spelade ungefär tjugo låtar, och pratade lite japanska och svenska med oss i publiken emellanåt. Maya fick till en väldigt överdriven östgötskt dialekt när han sa "Har ni kul?". Antagligen ingen annan än jag som märkte.

Fångade ett plektrum, rörde vid Denki-man, fångade Aijis blick (och han flirtade med mig, jag svär) och så rörde jag NÄSTAN vid Maya. Så jävla nära, sträkte mig så att räcket började knaka. Men den slynan sprang bara därifrån...

Jag fann det även ganska kul att ingen i publiken kunde takten till ROCK THE LM.C.
Och jag var så jävla trött när de väl spelade min favoritlåt Yellow Beauty att jag knappt orkade hoppa omkring. Knappt.

*BOOST+BUSTERz* har jag alltid sett som en av deras sämsta låtar. Den rockade fett live ska ni veta.



Det var en stenkul kväll och alla som jag talade med var trevliga, även de vars hälsningsfras är att lukta folk i armhålan.
Niisu, Natsu och allt vad ni heter hoppas jag få träffa igen!